2 timmars paus på Highway 27 och dopp bland alligatorer

Turen började bra. Och slutade bra. Det var det där emellan som inte gick riktigt som jag hade tänkt. För det första så kan jag väl säga att jag ganska snabbt konstaterade att utan GPS skulle jag nog ha varit ute på hal is. Motorvägarna korsade varandra och bildade till sist en myrstack, typ. Men, jag klarade mig igenom det i alla fall. Nu väntade en lång sträcka av highway 27, som inte var precis tättrafikerad, kändes som att köra ut på savannen typ...
Så hände det som bara inte fick hända. Motorn stannade. pang bom. Jag styrde in till vägkanten så gott jag kunde. Jag kände paniken komma. Det luktade bränt. så jag grabbade åt mig telefonen och kameran och sprang ut ur bilen. Nåja. Ingen explosion kom i alla fall :P Jag började med att ringa Ilmo. Han lät lite lättirriterad. Men lovade ordna med bärgningsbil efter att han bett mig prova starta motorn igen. Nu ringde jag Barbara Somero. Underbara Barbara. Hon tröstade mig genast med att någon därifrån nog kommer och hämtar mig om jag fortfarande vill komma! Telefonene gick på högvarv. Ilmo ringde, Barbara ringde, Uthyrningsfirman ringde, bärgningsfirman ringde. Hohho. Till slut blev det ordnat så att Ed Kuusisto, som kommit ner från NH med Barbara och Dave och bodde hos dem, skulle komma och hämta mig, men det kunde ta närmare 2 timmar att köra dit där jag befann mig. Bärgningsgubben ringde flera ggr och hade lite problem att lokalisera mig. Ingen i hela Florida hade tydligen hört talas om Highway 27. Där satt jag i 2 timmar.
Men jag klagade inte. Solen sken från en klarblå himmel. Jag lysnade på radio. Åt Fazers blå och vindruvor. Tittade i bakspegeln nu som då. Och hade det allmänt trevligt. Under dessa två timmar fick jag mycket besök. En stycken farfar, två stycken sheriffer och en stycken sliskig mexikan. Den ena sheriffen var jattesnäll. Han lyfte på motorhuven (som jag ännu inte vågat mig till) och kollade vad som var problemet. Kylarvätskan var helt tom och det var antagligen det som "blowat" hela motorn. Jag skyndade mig genast att erkänna att jag borde ha kollat det innan jag gav mig iväg. (Jag brukar ju inte vara så bra att kolla det hemma heller!) Men han tyckte att det borde hyrfirman ha gjort innan de överlämnat bilen och var irriterade på dem att de överlämnat bilen i sådant skick! När han övertygat sig om att jag mådde bra och att hjälpen var på väg gav han sig iväg. De andra var bara lite överpassliga och mexikanen var som sagt var rent av sliskig! Jag väntade lite till. Bärgningsbilen borde ha kommit för länge sen. Men efter 2 timmar var det istället Ed och Ivan (Barbara Honkala's lillebror) som dök upp som mina räddande änglar. Vi ringde upp bärgningsgubben, som för övrigt också var mexikan och hade knappt hört ett ord engelska förut, än mindre kunde han prata det. Till sist ringde jag Ilmo, och han gav oss tillåtelse att lämna bilen och ge oss iväg, han skulle ordna med bärgningen. Det tog nästan 2 timmar att komma till Lake Placid där familjen Honkala bodde.
Där trivdes jag som fisken i vattnet, eller ska vi säga som alligatorn i vattnet. Jag berättar mera om det sen...
På kvällen for vi ut och äta. Barbara H, hennes syster Jessica, deras vän Taylor och Ed o Ivan. Outback, restaurangen, hade toppengod mat! Sen tillbaka till Honkala's så småningom för tjejsnack och sen läggdags. Deras hus är enormt. Bilderna får tala för sig själva.
Jessica och Barbara jobbade på söndagmorgon så Taylor och jag åt morgonmål och for iväg till Dave och Barbara's. Barnen var redan där eftersom de hade haft söndagsskola där tidigare. Vi hörde på morgonsammankomst från New Ipswich. Det var underbart att få vara samlade en liten grupp och lyssna och sjunga!
Sen beställde Dave pizza. Mums! Umgicks med familjen hela eftermiddagen tills B & J kom hem från jobbet. Då for vi över till deras för att fara ut på sjön med familjens båt.Här njuter Jessica och familjens minsting Eli av båtturen. Vi stannade mitt på sjön för att hoppa i. Vattnet var inte alls kallt. Men när jag väl låg där hörde jag nån av de nadra prata om alligatorer. Jag frågade dem va de sa om alligatorer. Och Jessica sa liksom i förbifarten, att det finns nog mycket alligatorer här även om de sällan visar sig. Flicko fick total panik!!! Jag flög upp ur vattnet! De förklarade att det finns alligatorer men eftersom det alltid är mycket liv och rörelse på sjön, så kommer de fram bara till kvällen. Och HUR kan man vara säker på det undrade jag. de berätta att deras mamma bestämde att de skulle skaffa pool när de första gången såg en alligator under deras brygga. Men den var inte särskilt stor sa de, och visade på ungefär en meter!!! Jag bestämde mig för att vara modig och hoppa i igen trots allt. Men modigheten rann av mig genast jag började inbilla mig rörelser bredvid mig i vattnet...haha. Nåja, jag överlevde. Vi körde tillbaka till stranden- Där fortsatte de att skrämma upp mig om giftormar och giftspindlar som inte alls är någon ovanlighet i området. De hade själv haft en giftorm på tomten!!! Plötsligt förvandlades paradiset till en mardröm...Men jag lugnade mig snart...Om folk inte dog här oftare så skulle väl jag klara mig några veckor :P Vi hoppade i hottuben en stund, underbart! Sen var det dags för mig att börja söka mig hemåt. Ed, Barbara och Ivan skulle föra mig. 2 och en halv timmes körning. Hur snälla kan man va!!! och sen sku dom tillbaka också! Jag var så tacksam när jag kom hem. Plötsligt kände jag mig inte så ensam här i FL längre! Att ha kristna människor omkring sig som man känner gemenskap med, betyder mycket!
Nu e jag hemma i vardagen. Idag har det inte hänt nåt speciellt. Ilmo hämtade mig eftersom jag är billös för tillfället, han ordnade med en ny bil, som jag får imoron. Skoldagen gick riktigt bra. Hade min första spanska lektion. Vi hjälptes åt så gott det gick. Han kunde nästan mer än mig...:P
Sol och bad efter jobbet. De stora kryssningsfartygen slutar aldrig att förvåna mig. Höll på att hoppa ur skinnet idag igen när jag låg i solstolen. En av de större kom ut ur hamnen. Jag trodde att minst tredje världskriget hade brutit ut! Vilket liv och vilka sirener!!
Nåja. Nu börjar fingrarna vara trötta...
Ännu en bild från helgen som gått. resten lägger jag på FB.
Gonatt!